en-enkel-till-lusaka

en-enkel-till-lusaka

En kväll på Zambezi...

Spännande utflykterPosted by Veronica Sun, April 11, 2010 17:40:25

Jag borde ha anat oråd redan när jag steg ned i båten... redan när jag skakade kackerlackorna ur flytvästen. Grodan låg redan i kastrullen med vatten. Hälsoministeriet tillsammans med givarna och enskilda organisationer hade gemensam uppföljning av resultaten i hälsosektorn i Western Province. Jag tillsammans med några andra hade bestämt oss för att åka ut till Kalabo. Detta distrikt kan endast nås via båt i mars och vi skulle dit för att göra besök på hälsocenter och sjukhus och höra hur situationen var. Klockan var 16.30 och det var alltså aldelles för sent att starta vår resa, i alla fall om man ska tro ministeriemännen som hade beordrat oss till hamnen till kl.14.00 där hälsominsiteriets båt skulle starta, om den hade funnits där då.... Efter mycket om och men kunde vi inte använda denna då den drog för mycket bensin. Någon i båten frågade om det var OK att åka ut så här sent, men vi fick inget svar. Plastbåten som vi hade fått låna från en enskild organisation tog 320 kg. När jag steg ned i båten satt redan 7 personer plus bagage och 120 liter bensin i plastdunkar (finns ingen bensin att tillgå i Kalabo) i den. Vi gjorde en provrunda. Och vår chaufför förklarade "No, too heavy". En härlig zambesisk dam från provinskontoret, modell större, fick lämna båten för en annan båt. Samtidigt med damen åker några väskor över. Ny provrunda - "too heavy again". Bensindunkarna åker över till den andra båten. Ny provrunda - allt OK. Vi börjar vår resa till Kalabo som skulle ta två timmar. Vi skulle precis hinna innan skymningen. Och ingen vill vara på Zambezi när det är mörkt. Vattnen är ju kända för att hysa krokodiler och flodhästar och en och annan orm (läs: svart mamba). Efter 45 minuter säger chauffören att båten fortfarande är för tung. Hans idé är att vi lastar ur bagaget i en by på nästa ö. Vi är mycket tveksamma. Förutom att bagaget innehåller kläder och toalettartiklar så har vi proviant med oss. Vi vägrar och de som är icke zambier i sällskapet börjar ifrågasätta chauffören. "Varför kommer han på att det är för tungt nu, det borde han väl ha märkt när vi startade för 45 minuter sedan". "Bensinmätaren står på mindre än halva tanken kvar, har vi verkligen kommit halvvägs?". Vi får mycket diffusa svar tillbaka och till slut vägrar chauffören att svara på våra frågor. Jag föreslår att vi åker tillbaka. Jag får bara med mig det icke zambiska klientelet som börjar känna obehag. Samtidigt insisterar vi inte - zambierna kan säkert det här????. Grodan ligger i hett vatten nu. Färden fortsätter, men det går långsamt eftersom sällskapet är för tungt för båten. Det skymmer och blir mörkt. Vi ser ljus i fjärran. Kan detta vara hälsocentret i Kalabo? Vi åker i labyrinter av vass. Han kör sjömil efter sjömil i dessa labyrinter. Jag förstår inte hur man kan hitta. Det visar sig att det förstår inte vår chaufför heller - han är vilse. Bensinen håller på att ta slut och det är becksvart och chauffören vet inte var vi är. Ett oväder är på väg och vi ser blixtar närma sig från två håll. Eftersom vi är långt bort från civilisationen så har vi inte heller täckning på mobilen, så vi kan inte ringa på hjälp. Stämningen på båten börjar bli allt mer oroad och tryckt. Örådet i "Robinson" är en västanfläkt. Jag vet i alla fall vem jag skulle rösta ut! Efter mycket diskussion kommer vi fram till att vi ska försöka ta oss tillbaka till huvudfåran på Zambezi. Om någon kommer och letar efter oss så måste de leta där. Helt plötsligt får jag och en zambisk kille en plupp som visar på mobiltäckning - tack Zain (för den oinvigde: mobiloperatör i Zambia) för det. Jag skriker till chauffören att hålla båten stilla och ringer till vice statssekreteraren på hälsoministeriet som är ledare för hela teamet i Västra provinsen. Han lovar att ringa till hälsocentret som ska skicka ut en båt och leta efter oss...någonstans i labyrinten. Den andra killen får tag i chauffören i den andra båten som åkte med den zambeziska damen (kommer ni ihåg henne?) och ber om hjälp. Skönt att vi har fått kontakt med yttervärlden! Bensinen tar slut. Alla är vi medvetna om att flodhästarna inte attackerar båtar med motorn på, men nu ... Vi väntar, lyssnar efter motorljud och lyser med våra mobiltelefoner och kameror så att någon kan se oss. Det går en timme. Strömmen för oss nedför Zambezi. Vattnet kokar med grodan i. Äntligen hör vi motorljud. Vi skriker och skjuter av blixtar med kameror och lyser med mobiler för att få uppmärksamhet. Han åker förbi! Nej han vänder! Och äntligen är vi räddade. Han kommer med bensin till båten. Och jag kliver raskt över till den nyanlända båten för att åka med honom till säkerheten. Klockan är strax efter 22.00 när vi kommer i hamn efter en 45 minuters båtfärd i vass-labyrinterna. Jag förstår fortfarande inte hur han i den räddande båten kunde manövrera i labyrinterna i mörkret. Helt otroligt! Vi utlänningar är så tacksamma att han har hittat oss och han har tagit oss från krokodilerna och flodhästarna till säkherheten, att vi betalar honom pengar. Vi sover gott den natten trots ovädret, men innan sänggåendet ringde jag Peter för att berätta historien.

Har ni hört hur man kokar en groda (om man nu skulle vilja göra det)? Jo, man lägger i grodan i ljummet vatten och hettar successivt upp vattnet. Grodan känner då inte att det finns en fara. Skulle man däremot lägga ned grodan i kokande vatten hoppar den upp. Jag tycker Zambezi-historien ovan har många likheter med "the boiling frog syndrome". Vi skulle aldrig ha gott med på detta, men allt skedde så succesivt att vi godtog den ena dumheten efter den andra. Så här i efterhand kan man skratta åt det allt men det var ett tag där ute på Zambezi då undrade hur detta skulle sluta...